| GÖTEBORG ÖPPNAR VÅRSÄSONGEN MED ETT DRÖMPROGRAM
15th January 2010
Dagens Nyheter recenserar Andsnes, Dudamel och Göteborgs symfoniker.
Vårsäsongen i Göteborgs konserthus kunde inte ha öppnat mera förtätat och intensivt. Med ett drömprogram som gav tre gånger stående ovationer efter uruppförandet av argentinaren Esteban Benzecrys ”Rituales Amerindios”, efter världspianisten Leif Ove Andsnes i Sergej Rachmaninovs fjärde pianokonsert och efter Gustavo Dudamel och Göteborgsymfonikerna i orkesterns signaturverk Jean Sibelius andra symfoni. Ett program guidat av tonsättaren Paula af Malmborg Ward som i dag måste vara Sveriges främsta presentatör av klassisk musik.
Men vi tar det från början. Benzekrys halvtimmeslånga ”Rituales Amerindios” är Göteborgsymfonikernas beställningsverk och tillägnat venezuelanen Dudamel.
En klangfresk som ljudsätter mytiska motiv ur de sydamerikanska förcolombianska kulturerna och som skulle varit perfekt på festivalen World New Music Days i samma hus bara för ett halvår sedan. Och som med sin förfinade klang sensibilitet (Benzecry är verksam i Paris) och direkta uttryckskraft är ännu ett bevis för hur Latinamerika kommer allt starkare inom konstmusiken.
Efter detta följde Leif Ove Andsnes i Rachmaninovs inte så ofta spelade fjärde pianokonsert från 1927. Ett verk som han komponerade i USA och som rör sig i brytpunkten mellan en överhettad senromantik och en coolt åtstramad modernism. Med sin blixtrande rytmiska skärpa och hänförande nyanseringsförmåga vad gäller tonstyrkan gav Andsnes också allt i sitt framförande för att bevisa dess plats bland de betydande 1900-talsverken. Inte minst när han mitt i svårmodet lyfte fram den diskreta närheten till jazzen och dess jublande swingkänsla i sista satsen.
En första avdelning av konserten som gick på knock, men som efter en ovanligt lång paus (tack!) laddade om med Sibelius andra symfoni från 1902. Ett verk intimt förknippat med Göteborgssymfonikernas historia – från förstagångsuppförandet i Göteborg 1908, då det med sina frigjorda energier chockade ett ungt Musik-Sverige med dirigenten Wilhelm Stenhammar i spetsen, för vilken symfonin kom att få en helt avgörande betydelse för hans utveckling som tonsättare.
Efter Stenhammar har den dirigerats i Göteborg ett sextiotal gånger av bland andra Sibelius själv, Tor Mann, Sixten Ehrling, Herbert Blomstedt och inte minst av förre chefdirigenten Neeme Järvi.
Senast i ett oförglömligt spontant framförande då Järvi gjorde comeback efter sin allvarliga kollaps 2001.
Och nu var det dags för Gustavo Dudamel. Några vinklingar åt det latinska hållet som när han häromåret fick Stenhammars granitslipade andra symfoni att gnistra av en aldrig tidigare hör sensualism är det inte tal om den här gången. Sibelius musik handlar inte om förbjuden förälskelse utan om förvandling och kamp.
Och Dudamel siktar, som han alltid gör, mot ljuset. Mot männi skan och det som kan få henne att förankra sig och att lyfta. Den omtalade nordiska naturkänslan hos Sibelius har denna kväll förmänskligats. Dudamel och symfonikerna har fömedlat att kraftspelet som tar sats ur det avgrundsdjupa mörkret och som till slut framkallar den betvingande stråksången gäller oss själva – här och nu.
Konserten sänds i P 2 Musikradion den 25 februari.
Martin Nyström
Läs recensionen online här.
back to news & press |
